som ett sillstim hade de glidit till havs! Herre Gud, vilket elände, och vad kunde nu göras?
Det var intet tvivel om att förre länsman Geissler ville hämnas på bygden för att den hjälpt amtmannen med att avsätta honom. Det var heller intet tvivel om att bygden underskattat denne man. Det var minsann huvud på honom. Genom de enklaste medel, bara genom att fräckt begära en kvarts miljon för ett fjäll, tog han sig för att hämma bygdens utveckling. Hade han inte makt? Han Axel Ström på Måneland kunde säga, hur det var, han hade sist träffat Geissler. Barbro Bredesen hade stått inför rätta i staden, och hon kom frikänd hem, men han Geissler hade varit närvarande under hela rannsakningen. Och den som trodde, att han Geissler var en avsigkommen stackare, han kunde ju bara se på de dyrbara maskinerna, som han hade skickat Axel till present.
Denne man höll alltså traktens öde i sin hand, man fick försöka att komma till rätta med honom. Hur mycket ville Geissler lägst sälja sitt fjäll för? Det fick man lov ta reda på. Svenskarna hade bjudit honom tjugofem tusen, men det hade han inte velat ta. Men om nu bygden, om nu kommunen sköt till återstoden bara för att få affären i gång? Om det inte var en alltför orimlig summa, skulle det löna sig. Både handelsmannen nere vid sjön och handelsman Aronsen på Storborg ville bidraga enskilt och i tysthet. Vad de lade ut nu, skulle de få igen framdeles.
Det slutade med, att två personer fingo i uppdrag att resa till Geissler och tala med honom. Och nu väntade man dem snart tillbaka.
Se, därför gick Aronsen åter med litet hopp i själen och menade, att han kunde vara kavat mot dem som ville köpa Storborg. Han skulle inte vara kavat så länge.
En vecka därefter kommo förtroendemännen hem igen med rent avslag. Det galna var redan från början att den ene av de båda utsända helt enkelt var Brede Olsen. Ja, för han hade så god tid. De hade mycket riktigt fått
