Sellanrå ned till Storborg och började dika hos sin bror, och då gick faktiskt också bokhållare Andresen med ut på myren och dikade — vad han nu gjorde det för, då han inte var tvungen till det; men en sådan karl var han i alla fall. Det var så litet upptinat, att de kommo långt ifrån djupt nog, men de gjorde tills vidare halva arbetet, och redan det var mycket. Det var gamla Isaks idé att torrlägga myrarna på Storborg och idka jordbruk; den lilla handelsboden fick bara vara något att ha därjämte, så att obygdens folk slapp fara ända ned till byn, om de behövde en trådrulle.
Så stodo Sivert och Andresen och dikade, och ibland pustade de litet och hade en munter pratstund. Andresen hade på ett eller annat sätt kommit över en tjugokrona av guld, och detta blanka mynt hade Sivert god lust till, men Andresen ville inte skiljas ifrån det, han förvarade det i silkespapper i sin kista. Sivert föreslog, att de skulle brottas om guldpengen, ta ryggtag om den, men det tordes inte Andresen gå in på. Sivert erbjöd sig att ge tjugo kronor i sedlar och dessutom dika upp hela myren ensam, om han fick slanten. Men då blev bokhållare Andresen stött och sade: Ja, för att du skulle få det att berätta hemma hos dig, att jag inte kan arbeta i myren! Till slut enade de sig om tjugofem kronor i papper för guldpengen, och Sivert sprang hem till Sellanrå på natten och fick sedlarna av fadern.
Ungdomspåfund, livets vackra ungdomstid! En natt utan sömn, en mil bort och en mil tillbaka, dagen efter arbete igen — det var ingenting för den unge mannen med den obrutna kraften, och det var en vacker guldpeng. Det var inte utan, att Andresen ville göra sig litet lustig över honom för denna konstiga affär, men det kunde Sivert gott stå ut med, och han behövde bara säga ett ord om Leopoldine: Ja, det var sant, hon Leopoldine bad mig hälsa dig — så teg Andresen genast och blev röd i ansiktet.
Det var mödosamma dagar för dem båda, medan de stodo i myren och käbblade på skämt och arbetade och
