reda på Geissler, men han hade bara skakat på huvudet och skrattat. Res hem igen! hade han sagt. Men Geissler hade betalat hemresan deras.
Och så skulle alltså hela trakten gå under!
När Aronsen hade rasat en tid och blivit mer och mer rådlös, gick han raka vägen upp till Sellanrå en dag och gjorde upp affären. Det gjorde Aronsen. Eleseus fick det som han ville, gården med hus och kreatur och varor för femton hundra kronor. Visserligen visade det sig vid tillträdet, att Aronsens hustru hade kapat åt sig det mesta av bomullstygen, men sådana småsaker brydde inte en karl som Eleseus sig om. Vi ska inte vara småaktiga, sade han.
Men på det hela var Eleseus ingalunda hänryckt. Nu var hans levnadslopp avslutat, han skulle gräva ned sig i obygden! Han måste slå av på de stora planerna: kontorist var han inte längre, länsman blev han inte, nej, han blev inte ens stadsbo. Gentemot fadern och dem därhemma var han litet stolt över att ha fått Storborg just för det pris han sagt: där kunde de se, han förstod sig på det! Men denna lilla triumf förslog inte långt. Han hade också den tillfredsställelsen att kunna överta bokhållare Andresen, som sålunda på sätt och vis följde med på köpet. Aronsen behövde inte sin bokhållare längre, förrän han fick ny handelsbod. Det smickrade Eleseus alldeles särskilt, när Andresen kom och bad att få stanna; här var nu Eleseus för första gången husbonde och principal. Du kan stanna! sade han. Jag behöver i alla fall någon här på platsen, när jag skall ut på mina affärsresor och knyta förbindelser i Trondhjem och Bergen, sade han.
Och Andresen var ingen oäven karl, det förstod han strax, han gjorde ett gott arbete och såg till allt, medan hans principal, Eleseus, var frånvarande. Det var bara i början här i obygden, det, som bokhållare Andresen hade slagit på väl stort och fint, och det var Aronsens, hans herres, skull. Nu hade det blivit annorlunda. På vårsidan, när myrarna hade tinat upp litet, kom Sivert på
