ofta tänkt på. Bara dessa affärsresor till städerna söderut för att knyta förbindelser var något han kunde leva på länge för var gång. Inte så, att han slog på stort och reste med egen ångbåt och firade orgier. Han och orgier! Han var verkligen märkvärdig, aldrig brydde han sig om flickor mera, han hade övergivit dem, förlorat intresset för dem. Men naturligtvis var han markgrevens son och reste i första klass och köpte mycket varor. Själv kom han ju hem från sina utflykter litet finare och större för var gång. Sist kom han hem med galoscher på fötterna. Går du med två par skor? sade de till honom. — Ja, jag har frost i fötterna, sade Eleseus. Och då tyckte de det var synd om honom.
Lyckliga dagar, herreliv och ledighet! Nej, han ville inte sälja Storborg. Skulle han tillbaka till den lilla staden igen och stå i den lilla diversehandeln igen och inte ha någon bokhållare under sig! Förresten tänkte han hädanefter driva upp rörelsen på Storborg riktigt. Svenskarna hade kommit tillbaka och skulle översvämma trakten med pengar, han vore en dumbom om han sålde. Aronsen måste var gång gå sin väg med avslag, mer och mer häpen över sin dumhet att ha lämnat trakten.
Men Aronsen kunde ha gjort sig måttliga förebråelser, och likaledes kunde Eleseus ha modererat sina stora förväntningar. Men framför allt borde folket i byn gjort sig mindre förhoppningar och inte gått och smålett och gnuggat händerna, som änglar göra, för att de äro saliga, det skulle folket i byn långt ifrån ha gjort, ty nu blev missräkningen stor. Kunde man tro det: gruvarbetet började mycket riktigt igen, men på motsatt ända av fjället, två mil bort, på södersidan av Geisslers fjäll, långt inne i ett annat byalag, som inte alls angick en. Därifrån skulle sedan arbetet långsamt dra sig norrut till det första kopparberget, till Isaks kopparberg, och bli till välsignelse för trakten och byn. Det skulle väl i bästa fall ta många år, ta människoåldrar.
Det kom som det värsta dynamitskott, med sanslöshet och lock för öronen. Bygdens folk försänktes i sorg.
