IX.
Det hände något mycket oväntat och mycket betydelsefullt på vårsidan: gruvdriften skulle åter upptagas i fjället, Geissler hade sålt sin rätt. Hade det otroliga hänt? Å, Geissler var en outgrundlig herre, han kunde handla eller låta bli, skaka på huvudet — nej — eller nicka ett ja Han kunde få en hel bygd att le igen.
Så hade väl samvetet slagit honom, han ville inte längre straffa sitt gamla länsmansdistrikt med hemmamalet korn till gröten och med penningebrist? Eller hade han fått sin fjärdedels miljon? Eller kanhända var det så, att Geissler själv började behöva pengar och måste låta fjället gå för vad han kunde få? Tjugofem eller femtio tusen är ju också pengar. Det sades förresten, att det var hans äldste son, som avslutat köpet å faderns vägnar.
Men driften blev i alla fall återupptagen, samma ingenjör kom igen med en hop folk, och samma arbete började åter. Samma arbete, ja, men på ett helt annat sätt än förr, ett bakvänt sätt.
Det tycktes väl, att allt skulle gå som en dans: svenskarna kommo med folk och dynamit och pengar, vad var då i vägen? Och till och med Aronsen kom igen, handelsman Aronsen, som nödvändigt ville köpa igen Storborg. — Nej, sade Eleseus, jag säljer inte. — I säljer väl, om I får bra betalt? — Nej.
Nej, det ville inte Eleseus, han ville inte sälja Storborg. Saken var den, att ställningen som handelsman i obygden inte längre föreföll honom så dålig. Han hade en fin veranda med kulörta glasrutor, han hade en bokhållare att göra arbetet åt sig. Själv kunde han ligga på resor. Å, att resa i första klass med fint folk! Om han ändå en gång kunde komma över till Amerika, det hade han
