Sida:Markens gröda 1923.djvu/319

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

makter, sina drömmar, sina förälskelser, sin rika övertro. Sivert går en kväll upp utefter bäcken och stannar plötsligt: nere på vattnet ligga två gräsänder, hane och hona. De ha upptäckt honom, de ha sett människan och blivit ängsliga, den ena av dem säger något, ett kort ljud, en melodi i tre toner, den andra svarar likadant. I detsamma lyfta de, snurra som två små hjul ett stenkast uppåt bäcken och slå sig åter ned. Då säger den ena något igen, och den andra svarar. Det är samma språk som första gången, men så frälsat, att det är en liten salighet: det är stämt två oktaver högre! Sivert står och ser på fåglarna, ser förbi dem och långt in i drömmen. Ett ljud hade dragit fram genom honom, en ljuvhet, han stod där med en spröd och fin hågkomst av något vilt och skönt, något tidigare upplevat, men utplånat. Han går hem under tystnad, talar inte om det, skvallrar inte om det, det var olikt jordiska ord. Det var Sivert på Sellanrå, han gick ung och vardaglig ut en kväll och upplevde detta.

Det var inte hans enda äventyr, han hade andra. Men han hade också det äventyret, att Jensine lämnade Sellanrå. Det ställde till mycken oreda i Siverts själsliv.

Jo, det slutade med, att hon reste, hon ville det själv. Ånej, Jensine var inte den första bästa, det skulle ingen säga! Sivert hade en gång bjudit till att vilja köra hem henne igen. Vid det tillfället hade hon tyvärr gråtit. Sedermera ångrade hon sina tårar och visste, att hon ångrade dem. Hon sade upp sig. Rejält skulle det vara.

Och intet kunde komma Inger på Sellanrå mera till pass än att hon flyttade. Inger hade börjat bli missnöjd med sin piga. Märkvärdigt var det: hon hade ingenting att anmärka på henne, men det tycktes vara svårt för henne att se henne, att tåla henne på gården. Det hängde väl samman med Ingers sinnesförfattning: hon hade varit tungsint och religiös hela vintern och kom inte över det. Vill du flytta? Nåja, sade Inger. — Det var en välgärning, en uppfyllelse av nattliga böner. Det var nu i alla fall två vuxna kvinnfolk på gården, vad skulle då denna kärnfriska och giftasvuxna Jensine här att göra?