Hade han inte brutit upp stenar förr? Hade han blivit gammal? Konstigt, hä, hä, löjligt! Han hade i själva verket för inte länge sedan märkt tecken till avtagande styrka, det vill säga, han hade inte märkt något och inte brytt sig om något, det var inbillning. Och nu går han löst på stenen igen, fullt besluten att ta den.
Å, det var ingalunda småsaker, när Isak hängde sig på en stång och gjorde sig tung. Nu ligger han där och pressar och pressar, cyklopisk och övernaturlig, med en överkropp, som tycktes räcka till knäna. Det var en viss pomp och värdighet över honom, hans ekvator var otrolig.
Men stenen rörde sig inte.
Det var ingen annan råd, han fick gräva mera. Spränga stenen? Tyst! Nej, han fick gräva mera. Han blev mycket ivrig, stenen skulle opp! Det kunde inte sägas vara något perverst i detta från Isaks sida, det var gammal markbrytarekärlek, men alldeles utan ömhet. Det såg narraktigt ut: först liksom stormade han fram mot stenen från alla håll, innan han slog ned på den, sedan grävde han omkring den och famlade på den och öste upp jorden med bara händerna, det gjorde han. Men intet av detta var smekning. Han var varm, men varm av knoget.
Om han nu skulle försöka med stången igen? Han stack ned den, där han kunde få bäst tag — nej. Det var då en märkvärdig trotsighet och envishet hos en sten! Men det såg ut, som det skulle gå i alla fall, Isak försökte om igen och började hoppas, markbrytaren hade en känsla av att stenen inte längre var oövervinnelig. Så gled stången och kastade Isak till marken. Fan! sade han. Det halkade över hans läppar. Hans mössa hade fått en törn och åkt till sidan, han såg rövaraktig ut, såg spansk ut. Så spottade han.
Där kommer Inger. — Nej, nu måste du komma och få dig mat, Isak! säger hon mycket vänligt och snällt. — Ja, svarar han. Men han vill inte ha henne närmare och vill inte ha något prat. Å, den Inger, hon förstod ingen-
