ting. Hon kom. Vad har du funderat ut? frågar hon för att smickra honom med att han nästan dagligen tänkte ut något storartat. — Men Isak är så morsk, så förfärligt morsk. Han svarar: Jag vet inte det! — Och Inger å sin sida så enfaldig, uff, hon frågar och pratar mera med honom och går inte. — Efter du har sett det, säger han, så vill jag ha opp den här stenen! — Jaså, du vill ha opp honom? — Ja. — Jag kan väl inte hjälpa dig? frågar hon. Isak skakar på huvudet. Men det var i alla fall ett vackert drag av Inger att vilja hjälpa honom, och han kunde inte längre bita henne ifrån sig: Ifall du kan vänta litet! sade han och sprang hem efter slägga och sätthammare.
Kunde han få stenen litet ojämn genom att slå av den en flisa på det rätta stället, skulle han få bättre tag med stången. Inger håller sätthammaren, och Isak slår. Jo, det lyckas. En flisa lossnar. — Ja, nu ska du ha tack för hjälpen, säger Isak. Och du skall inte vänta mig in att äta så snart, för jag vill ha opp den här stenen!
Men Inger går inte. Och i själva verket tycker Isak bra om, att hon står och ser på honom under arbetet, det har han tyckt om ända sedan han var ung. Och se, han får ett präktigt tag med stången och hänger sig på — stenen rör sig! — Han rör sig! säger Inger. — Du pratar! säger Isak. — Pratar! Han rör sig!
Så långt hade han kommit. Den lättade litet på sig. För tusan, han hade vunnit stenen för saken, det blev samarbete mellan dem. Isak hänger och gungar på stången, och stenen rör sig, men heller inte mer. Han håller på en stund till, det blir ingenting av. Han förstår plötsligt, att det inte bara är en fråga om kroppstyngd från hans sida. Han har inte längre samma krafter som fört, det är saken det, han har mist den sega schwungen i kroppen. Tyngd? Det var ingen sak att lägga sig på och bryta med den tjocka stången. Han hade blivit klenare, det hade han, så såg det ut. Detta fyller den tålmodige mannen med bitterhet. Om ändå inte Inger stått och sett på!
