efter var det heller ingenting misstänkt med hans arbete på tomten. Han kunde rota så mycket han ville där under förevändning att leta efter den andra hälften av trapphällen. När Sivert kom hem, fick han till och med honom att hjälpa till.
Men när det var så fatt, att han inte längre kunde gå ut ensam och bryta upp en sten ur marken, så hade mycket förändrat sig, det såg farligt ut, det brådskade med tomten. Ålderdomen hade hunnit upp Isak, han började mogna för undantagsstugan. Den triumf han hade tillvällat sig, då han fann trappstenen, förflyktigades för honom under dagarnas lopp, den var oäkta och ovaraktig. Isak började luta när han gick.
Var det inte så, att han en gång i sitt liv kunde bli uppmärksam och klarvaken, när någon sade sten till honom och sade dike till honom? Det var inte länge sedan, bara några år. Och då fick ju den som såg snett på en torrlagd myr helst akta sig för honom. Nu började han småningom ta allt sådant med mera ro. Hå hå, ja ja! Ingenting var som förr. Hela vildmarken var förändrad, denna breda telegrafvägen genom skogen fanns inte förr, bergen uppe vid sjön voro inte skjutna sönder och samman förr. Och människorna? Sade de: Guds fred! när de kommo och: Frid! när de gingo? De nickade bara, och inte ens nickade.
Men så var det ju heller intet Sellanrå förr, det var bara en torvkoja. Men vad var det nu? Och så var det heller ingen markgreve förr.
Ja, men vad var markgreven nu! Bara en sorgmodig och vissnad man. Vad tjänade det till att äta och ha goda tarmar, när det inte längre blev krafter av det! Det var Sivert, som hade krafterna nu, och Gud ske lov för att Sivert hade dem! Men tänk, om också Isak själv haft dem! Vad skulle det vara bra för, att hans hjul började sakta av? Han hade verkat som en karl, hans rygg hade burit lastdjurets bördor, hädanefter skulle han visa uthållighet i att vila den på en spiselbänk.
Isak är missnöjd, Isak är tungsint.
