Här ligger nu en gammal sydväst och multnar på marken. Det är stormen, som fört den hit till skogsbrynet, eller kanske var det pojkarna en gång när de voro små. Den ligger här år efter år och multnar mer och mer, men det var en gång en ny sydväst, som var alldeles gul. Isak minns, när han kom hem med den från handelsmannen och Inger sade, att det var en vacker sydväst. Ett par år därefter gick han till målaren nere i byn och lät måla sydvästen svart och blank och målade skärmen grön. När han kom hem nu, tyckte Inger sydvästen var vackrare än någonsin. Inger tyckte alltid det var bra alltsammans. Å, det var en härlig tid, han högg famnved, och Inger såg på, det var hans bästa tid. Och när mars och april kommo, blevo han och Inger galna efter varandra, alldeles som fåglar och djur i skogen, och när maj kom, sådde han säden och satte potatisen och hade det bra dygnet om. Det var arbete och sömn, kärlek och drömmeri, han var som den förste stortjuren, och den var ett vidunder, stor och blank som en kung, när han kom. Men det är inte sådan maj längre nu om åren. Finns inte!
Under några dagar var Isak mycket nedtryckt. Det var mörka dagar. Han kände varken lust eller kraft hos sig att börja på med höloftet, det fick bli Siverts en gång; nu gällde det undantagsstugan. I längden kunde han inte dölja för Sivert, att det var en tomt han bröt här i skogsbrynet, och en dag uppenbarade han det: Där är god sten, ifall vi skulle bygga något, sade han. Och där är en god sten till, sade han. — Sivert förändrade inte en min, men svarade: Riktiga syllstenar! — Ja, vad tror du, säger fadern. Vi ha rotat så länge nu här efter den andra trappstenen, att det kanske kunde bli en liten tomt här? Men jag vet inte. — Det skulle väl inte vara ofallet till tomt här! svarar Sivert och ser sig omkring. — Jaså, du tror det. För det kunde ju gärna stå en liten stuga här, som vi kunde hysa folk i, om det kom någon. — Ja! — Det skulle väl vara dagligstuga och kammare? Du såg hur det var, när de svenska herrarna kom hit sist, och nu ha
