leta och handiar åter raskt: hon låtsar, som om hon finner lusen och kastar in den i spisen.
Var har du fått den ifrån? säger frun upprörd. — Var jag har fått den? svarar Barbro. — Ja, jag vill veta, var du har varit och fått den på dig. Svara! — Nu begick Barbro det skamliga misstaget, att hon inte sade: i handelsboden! Det skulle ha tagits för gott. Nej, hon visste inte, var hon kunde ha fått lusen, men hon undrade, om hon inte fått den av kokerskan. Denna inföll ögonblickligen med ljudelig stämma: Av mig? Du är god nog själv att dra på dig löss! — Men det var du, som var ute i natt.
Misstag återigen. Hon skulle aldrig ha nämnt det. Kokerskan hade inte längre någon anledning att tiga, och nu kom det i dagen alltsammans om de olyckliga utenätterna. Länsmansfrun är på det högsta upprörd. Kokerskan bryr hon sig inte om, men det är Barbro det gäller, flickan som hon har gått i god för. Och kanske kunde ändå allt ha blivit gott, om Barbro hade böjt huvudet som ett vasstrå och sjunkit genom jorden och givit utomordentligt starka löften för framtiden. Men nej. Frun måste till sist påminna sin barnpiga om allt hon gjort för henne, och då började Barbro faktiskt att svara, att sätta sig upp emot henne, hon var så dum. Eller kanske var hon så klok, att hon nu ville sätta saken på sin spets och komma härifrån? Frun sade: Jag har slitit dig ur lejonets klor. — Vad det beträffar, svarade Barbro, så vore jag lika nöjd, om frun inte hade gjort det. — Jo, det är tacken! sade frun. — Om vi nu ska tala om det, sade Barbro, så kunde jag ju ha blivit dömd, men det hade i alla fall inte blivit mer än några månader och sedan hade jag varit det kvitt! — Frun blev mållös ett ögonblick, en liten stund står hon bara och öppnar munnen och sluter den igen. De första ord hon får fram är uppsägningen. — Barbro svarade bara: Jaha, alldeles som frun vill.
De dagar, som sedan gått, har Barbro uppehållit sig hemma hos föräldrarna. Men där kunde hon inte stanna. Modern hade nu kaffeservering, och det kom mycket folk
