tid och tog ett stickprov igen vid fyratiden en morgon: Barbro! ropade hon. — Men den gången var kokerskan ute och Barbro hemma, pigkammaren var alltså full av oskuld. Frun måste hastigt hitta på något: Tog du in tvätten i går afton? — Ja. — Det var bra, för det börjar blåsa så. Godnatt!
Det var för resten besvärligt nog för fru Heyerdahl att få länsmannen att väcka sig på nätterna och sedan själv traska över till pigorna och höra om de voro hemma. Det fick gå, som det ville, hon gjorde det inte längre.
Och om nu lyckan inte hade svikit, kunde Barbro nog ha hållit ut hela året med sin matmor på det viset. Men så för några dagar sedan tog det slut.
Det var en tidig morgon i köket. Barbro hade först varit litet osams med kokerskan, ja, inte så obetydligt osams heller, de talade högre och högre och glömde, att frun kunde komma. Kokerskan hade burit sig gement åt och stulit sig ut i natt utom turen, för att det var söndagsnatt. Och vad ursäktade hon sig med? Måste hon ut och ta avsked av en kär syster, som skulle resa till Amerika? Inte alls, kokerskan ursäktade sig inte det minsta. Hon gjorde gällande, att hon haft denna söndagsnatt till godo. — Att du inte har heder och sanning i dig ditt fä! sade Barbro.
Frun stod i dörren.
Hon hade kanske ursprungligen tänkt att be om förklaring, varför de voro så högröstade, men hon svarade på pigornas god morgon och började plötsligt titta skarpt på Barbro, på bröstlappen till Barbros förkläde, luta sig fram och titta ändå skarpare på den. Det började bli obehagligt. Och plötsligt utstöter frun ett skrik och rusar mot dörren. Vad i all världen är det? tänker väl Barbro och tittar ned på bröstet. Nå, Herre Gud, en lus! Barbro måste dra på munnen, och då hon inte är ovan att handla under utomordentliga omständigheter, borstar hon lusen av sig med handen. — På golvet! skriker frun. Är du galen? Tag reda på djuret! — Ja, Barbro börjar
