genast. — Det är bara jag, säger Barbro och stiger in. Men du kan väl inte hysa mig i natt? säger hon.
Axel ser på henne och är litet trög av sig och sitter där i underkläderna och ser på henne: Jaså, är det du, säger han. Vart skall du hän? — Ja, det beror nu först på, om du behöver någon sommarhjälp, svarar hon. — Axel funderar och frågar: Skall du inte vara kvar längre där du var? — Nej, jag har slutat hos länsmannen. — Jag kunde nog behöva sommarhjälp, säger Axel. Men vad skall detta betyda: tänker du komma igen? — Nej, du skall bara inte bry dig om mig, säger Barbro. Jag skall gå vidare i morgon, jag går till Sellanrå och över fjället, där har jag plats. — Jaså, ha de tingat på dig?… Jag kunde nog behöva sommarhjälp, säger Axel åter.
Hon är så våt. Hon har kläder med sig i påsen och måste byta om. Ja, du skall inte bry dig om att jag är här, säger Axel och vänder sig bara litet mot dörren. Barbro tar av sig de våta kläderna, medan de språka med varandra. Axel vänder ofta huvudet åt hennes håll. — Nej, nu måste du gå ut litet, säger Barbro. — Ut? svarar han. Och det var nu heller inte väder att gå ut i. Han står och ser på, att hon blir mer och mer naken, han kan inte ta ögonen ifrån henne. Och så tanklös Barbro är! Hon kunde gott ha tagit på sig torra plagg, allt efter som hon drog av de våta, men det gjorde hon inte. Linnet är så tunt och klibbar vid kroppen, hon knäpper upp det på ena axeln och vänder sig bort, hon är så övad. Han sitter i detta ögonblick alldeles tyst och ser, att hon bara med ett par tag stryker av sig linnet. Det var mästerligt gjort, tyckte han. Och där står hon så obegripligt tanklös.
Sedan lågo de och pratade med varandra. Jo, han behövde sommarhjälp, det var nog riktigt. — Ja, de säger det, säger Barbro. — Han hade börjat slåttern och höbärgningen ensam ännu ett år, Barbro kunde väl själv förstå, hur svårt han hade det. — Jo, Barbro förstod alltsammans. — Å andra sidan var det just Barbro, som hade gått sin väg ifrån honom och ställt honom alldeles
