utan kvinnfolkshjälp, han kunde inte glömma det, och hon hade tagit ringarna med. Till råga på all försmädligheten fortsatte också tidningen hennes att komma, den där bergentidningen, som han höll på att aldrig bli kvitt; han hade måst betala den ett helt år efteråt. — Det var då en skamlig tidning! sade Barbro och höll med honom hela tiden. — Men när hon var så foglig, kunde heller inte Axel vara omänsklig. Han menade, att Barbro kunde hava skäl att vara ond på honom igen, för att han hade tagit telegrafbefattningen från hennes far. Men för resten så kan nu far din få telegrafen igen, sade han. Jag bryr mig inte om den, den bara sinkar bort tiden för mig.
— Ja, sade Barbro. — Axel funderade en stund, sedan frågade han rent ut: Ja, hur är det nu, skall du stanna bara över sommaren? — Nej, svarade Barbro, det skall bli som du vill. — Jaså, är det verkligen din mening? — Ja. Alldeles som du vill, vill också jag. Du behöver inte tvivla på mig mera. — Jaha. — Och jag har tagit ut lysning för oss.
Jaså. Det var alls inte illa. Axel låg länge och funderade. Om det denna gång var allvar och inte återigen skamligt svek, så hade han egen kvinnfolkshjälp för all framtid. — Jag kunde få ett kvinnfolk hemifrån, sade han, och hon har skrivit, att hon ville ha mig. Men då måste jag kosta på henne hemresan från Amerika. — Barbro frågar: Jaså, hon är i Amerika? — Ja. Hon reste i fjol, men hon trivs inte. — Nej, du skall inte bry dig om henne, förklarar Barbro. Vad skulle det då bli av mig? frågar hon och börjar bli rörd. — Nej, därför har jag heller inte bestämt mig för henne.
Nu ville väl Barbro inte heller vara sämre. Hon bekände, att hon kunde ha fått sig en fästman i Bergen, och han var utkörare vid ett väldigt stort bryggeri, så han var mycket betrodd. Och han går visst ännu och sörjer mig, säger Barbro snyftande. Men du vet, att när två människor haft så mycket tillsammans som du och jag, Axel, så kan då inte jag glömma. Sedan får du glömma mig, så mycket du vill! — Vem, jag? svarar Axel. Nej, för
