längre uppåt obygden? — Nej, svarade Barbro. — Jaså, du skall inte längre uppåt? — Nej. — Jaja, det är inte något, som angår mig, sade Oline. Skall du neråt igen? — Nej, inte det heller. Jag stannar nu här till att börja med. — Jaså, skall du stanna här? — Ja, det blir nog så.
Oline dröjer en stund. Hon begagnar sitt gamla huvud; det är redan fullt av politik: Ja, säger hon, då slipper väl jag. Och glad skall jag bli! — Jaså, säger Barbro på skämt, har han Axel varit så svår emot dig? — Svår? Han? Du skall inte driva gäck med en gammal människa, som bara går och väntar på förlossningen. Han Axel har varit som en far och en Herrens ängel för mig var dag och timme, jag skall inte säga annat. Men det är nu så, att jag har ingen av de mina här i trakten, jag går ensam och övergiven på annat folks mark och har allt mitt folk på andra sidan fjället.
Men Oline stannade. De kunde inte göra sig av med henne förrän efter vigseln, och Oline var svår att övertala, men så till sist sade hon, att hon ville göra dem den tjänsten att se efter huset och kreaturen, när de skulle vigas. Det tog två dagar. Men när de nygifta kommo hem, gick inte Oline ändå. Hon förhalade tiden, den ena dagen var hon klen, sade hon, den andra dagen såg det ut att bli regn. Hon smickrade Barbro och sade, att nu hade det blivit annan mat på Måneland, annat kosthåll, och nu hade det kommit kaffe i huset! Oline skydde intet, hon frågade Barbro till råds om saker, som hon visste bättre själv: Vad tycker du, skall jag mjölka korna efter som de stå i båset eller skall jag ta Bordelin först? — Det kan du göra som du vill med. — Ja, är det inte det jag säger, utbrister Oline. Du har nu varit ute i världen och varit bland högt och förnämt folk och lärt allt. Det är inte så med en annan stackare!
Nej, Oline skydde intet, utan bedrev politik dygnet om. Satt hon inte också och berättade för Barbro hur god vän och väl förlikt hon var med hennes far, med Brede Olsen! Hon hade haft mången trevlig stund med honom,
