han var en sådan snäll och präktig karl, han Brede, och aldrig fick man höra ett ont ord från hans mun!
Men detta gick inte i längden. Varken Axel eller Barbro ville ha Oline längre, och Barbro tog allt arbetet från henne. Oline klagade inte, men hon såg med farliga glimtar i ögonen efter sin matmor och bytte småningom om ton: Ja, I är nu riktigt storfolk! sade hon. Han Axel var ett tag till stan i fjol höst, du träffade honom väl inte? Nej, du var i Bergen, men han reste enkom och köpte slåttermaskin och harvmaskin. Vad är de på Sellanrå emot er nu? Ingenting!
Hon utdelade små nålstyng, men inte heller det hjälpte, herrskapet fruktade henne inte. Axel sade rent ut till henne en dag, att nu måste hon gå. — Gå? frågade Oline. Hur less då? Skall jag krypa? Nej, hon nekade att gå under förevändning att hon var klen och inte orkade röra benen. Och så galet skulle ju hända: När arbetet togs ifrån henne och hon försattes ur all verksamhet, föll hon samman och blev verkligen sjuk. Hon gick och hankade en veckas tid ännu. Axel gav henne ursinniga ögonkast, men Oline stannade av elakhet. Till slut måste hon lägga sig.
Och nu låg hon alls inte och väntade på förlossningen, utan räknade tvärtom timmarna, tills hon skulle komma upp igen, hon ville ha läkare, en lyx som var okänd i ödemarken. — Läkare? frågade Axel. Är du från förståndet? — Hur då? frågade Oline milt tillbaka och förstod ingenting. Ja, hon var så mild och beskedlig, så lycklig över att hon inte låg andra till last, hon kunde betala doktorn själv. — Jaså, kan du det? frågade Axel. — Kan jag inte det kanske? sade Oline. Och dessutom så skall jag väl inte ligga här och dö som ett djur i min Frälsares åsyn. — Nu lade Barbro sig i det och frågade oförsiktigt: Vad är det, som fattas? Får du inte målena dina, som jag bär in till dig, men kaffe har jag nekat dig för ditt eget bästa. — Är det du, Barbro? säger Oline och bara vänder ögonen efter henne; hon är mycket dålig och ser ohygglig ut med de förvridna ögonen: Det må väl vara
