Inger kommer ut. — Vad är det? säger hon. Nej, är det du, Isak? Har du fått låna honom igen? Var har du varit hela tiden? Det är nu sjätte dagen. — Var skulle jag vara? Jag måste bana mig väg på många ställen för att ta mig fram med vagnen min. Håll hästen litet, har jag sagt! — Vagnen din? Du har väl inte köpt vagnen, vet jag?
Isak är stum, viktig och stum. Han börjar lassa av plogen och harven, som han skaffat sig, spik, matvaror, ett järnspett, en säck spannmål. — Hur är det med pojken? frågar han.
Det går ingen nöd på pojken. Har du köpt kärran? frågar jag. För ser du jag spar och spar till en vävstol, sade hon riktigt uppsluppet, så glad var hon över att han var hemma igen.
Isak var tyst en lång stund igen, upptagen av sitt. Han funderade och tittade sig omkring, var han skulle göra av alla varor och redskap, det tycktes alls inte vara så lätt att få rum med det på gården. Men då Inger slutade att fråga och i stället började att prata med hästen, bröt Isak tystnaden: Har du sett en gård utan häst och vagn och plog och allt som hör till? Och efter du vill veta det, så har jag köpt både hästen och kärran och allt som i den är, svarade han. — Inger kunde bara vagga med huvudet och säga: Du store tid och dag! Och Isak var nu ej längre liten och försagd. Det var som om han hade betalat som en karlakarl för Gullhorn: Se här — här kommer jag å min sida med en häst! Han var så spänstig, att han tog plogen en gång till och flyttade den och bar den med en hand bort till stugväggen och reste upp den. Han var riktigt till att styra och ställa! Och sedan tog han harven, järnspettet, en ny grep som han hade köpt, alla de dyrbara jordbruksredskapen, nybyggets klenoder. Storslaget, nu hade de full utrustning, nu saknades ingenting mer!
Hm, det får väl bli någon råd med vävstol, sade han, bara jag får ha hälsan. Här är tyget, de hade inte annat än blått. Han var bottenlös och bara öste ur sig. Det var som om han kommit från staden.
