Inger säger: Det var skada, att inte hon Oline fick se allt detta, medan hon var här.
Idel flärd och fåfänglighet från kvinnans sida, och mannen fnyste, när hon sade det. Men han hade visst inte haft något emot, att Oline fått se härligheten.
Barnet grät.
Gå in igen till pojken, sade Isak. För nu har hästen lugnat sig.
Han spänner ifrån och leder in hästen i stallet — sätter in sin häst i stallet! Han fodrar honom och ryktar honom och är vänlig mot honom. Vad han var skyldig för häst och kärra? Alltsammans, hela summan, en stor skuld. Men den skulle inte bli äldre än över sommaren. Han hade famnved för den, litet taknäver från i fjor och slutligen en hop präktiga timmerstockar. Det skulle inte stå länge på. Sedan, när spänningen och övermodet lade sig, hade han mången stund av oro och bekymmer. Nu berodde allt på sommaren och hösten, på hurdan skörden blev!
Dagarna upptogos av jordbruksarbete och åter jordbruksarbete. Han röjde bort rötter och sten från nya små tegar, plöjde, gödslade, harvade, hackade, krossade jordklimpar med händerna, med hälarna, var alltid och allestädes framför allt jordbrukare och gjorde åkrarna till sammetsmattor. Han väntade ett par dagar till — det såg ut som det skulle bli regn — och sådde sedan säden.
I flera hundra år hade väl hans förfäder sått säd. Det var en handling av andakt en tyst och mild, vindlös kväll, helst i ett litet beskedligt duggregn, helst så snart som möjligt efter sedan grågässen sträckt. Potatisen, det var en ny rotfrukt, det var intet mystiskt med den, intet religiöst, kvinnfolk och barn kunde vara med och sätta dessa jordpäron, som kommo från främmande land liksom kaffet, stor och präktig mat, men släkt med rovan. Säden, det var brödet. Säd eller icke säd, det var liv eller död. Isak gick barhuvad och i Jesu namn och sådde. Han var som en vedkubb med händer på, men invärtes var han som ett barn. Han tänkte sig för vid varje kast, han var vänlig och undergiven. Se, nu gro nog dessa korn och bliva ax
