var i alla händelser kall på morgonen, när de kommo in till henne.
Gamla Oline — född och död…
Det var varken Axel eller Barbro emot, att de fingo begrava henne för alltid, de behövde inte nu taga sig i akt, de kunde vara glada. Barbro klagar över tandvärk igen, eljest är allt väl. Men denna eviga ylleschal om munnen, som hon måste hålla undan, var gång hon skall säga ett ord, är ingen liten plåga, och Axel begriper sig inte på så mycken tandvärk. Han har nog lagt märke till hennes försiktiga sätt att tugga, men hon saknade ju inte en tand i munnen. — Har du inte fått dig nya tänder? frågar han. — Jo. — Värker de också? — Du är jämt så förarglig, svarar Barbro missnöjd, fastän han frågat i god tro. Och i sin bitterhet råkar hon ge bättre besked: Du har nog märkt, hur det är fatt med mig?
Hur är det fatt med henne? Axel ser litet närmare efter och tycker, att hon redan fått mage. — Ja, men du skall väl inte få barn? frågar han. — Jo, det vet du väl? svarar hon. — Han stirrar litet sinnessvagt på henne. I sin tröghet blir han sittande och räknar en stund: en vecka, två veckor, på tredje veckan. Vet jag det? säger han. — Barbro blir ytterst retlig av detta samtal och tar sig till att gråta högt, gråta förorättat: Nej, du skall bara putta ned mig i jorden också, så är du av med mig, säger hon.
Märkvärdigt vad ett kvinnfolk kunde hitta på att gråta för!
Nej, Axel ville visst inte putta ned henne i jorden, han är en grovhuggare till att se på nyttan, något rosenskimmer har han inte behov av att omgiva sig med. — Då kan du inte räfsa i sommar? frågar han. — Kan jag inte räfsa? svarar hon förfärad. Och Gud, vad ett kvinnfolk också plötsligt kan le åt! När Axel tog det på det sättet, genomilades ju Barbro av en hysterisk lycka, och hon utbrast: Jag skall räfsa för två! Du skall bara få se, Axel, att jag skall göra allt du sätter mig till och
