mycket mer. Jag skall slita ut mig och vara glad på köpet, bara du vill vara nöjd!
Det blev mer tårar och leende och ömhet. Det var bara de två i ödemarken, ingen att frukta för, öppna dörrar, sommarvärme, flugsurr. Hon var så foglig och hängiven, allting ville hon som han ville. Efter solnedgången står han och spänner för slåttermaskinen, han vill meja av en liten teg till i morgon. Barbro kommer hastigt ut, som om hon hade ett ärende, och säger: Du Axel, hur kunde du tänka på att ta hem någon från Amerika? Då kunde hon ju inte komma förrän till vintern, och vad skulle du med henne då? — Se, det hade väl Barbro funderat ut, och nu kom hon springande med det, som om det varit något mycket angeläget.
Men det var ingalunda angeläget. Axel hade från första stunden insett, att när han tog Barbro, så förtjänade han in hela sommarhjälpen för ett år. Den mannen svävar inte i det blå och har inte sina tankar hos stjärnorna. Nu när han fått eget kvinnfolk till att vara hemma, kan han också behålla telegrafen en tid till. Det är mycket pengar om året och kommer väl till pass, så länge han inte kan sälja något mer från gården. Det knallar och går alltsammans, han är mitt i verkligheten. Och från Brede, som nu är hans svärfar, väntar han intet ohägn på telegraflinjen längre.
Lyckan börjar följa Axel på ett rent storslaget sätt.
