mer med kaffet. — Nej. I skall inte betala! säger Brede. Jag har så ofta varit på Sellanrå och fått traktering, och hos Eleseus har jag fått på bok. Du skall inte ta ett öre, Katrine! Men Eleseus betalar, tar upp penningepungen och betalar och ger tjugo öre i drickspengar. Rejält skall det vara.
Isak går till smedens, och Eleseus sitter kvar.
Han säger det nödvändigaste även till Katrine, men inte mer än det allra nödvändigaste, han talar hellre med hennes far. Nej, Eleseus bryr sig inte om flickor, han har liksom blivit bortkollrad av dem en gång och har sedan förlorat intresset. Kanske har han aldrig ägt någon erotisk känsla att tala om, efter han nu går och är rakt ingen nytta till. En konstig karl i markerna, en herre med smala skrivarhänder och ett kvinnfolks sinne för fina kläder och paraply och käpp och galoscher. Bortkollrad, bortbytt, en obegriplig ungkarl. Inte heller vill det bli någon vidare kraftig skäggväxt på hans överläpp. Men kanske var det så, att denne pojke hade gott att brås på och var väl utrustad att börja med, men kom in i konstlade förhållanden och blev en bortbyting? Blev han så flitig på ett kontor och i en diversehandel, att all hans ursprunglighet gick förlorad? Kanske var det så. I alla fall går han nu här beskedlig och lidelsefri, litet svag, litet liknöjd och vandrar längre och längre på sin avväg. Han kunde avundas varenda man i obygden, men inte ens det orkar han.
Katrine är van att skämta med gästerna, och hon retas nu med honom och säger, att han skall väl söderut till sin käresta? — Jag har annat att tänka på, svarar Eleseus. Jag skall göra affärer, knyta förbindelser. — Du skall inte vara så framfusig mot bättre folk, Katrine! tillrättavisar hennes far. Å, Brede Olsen, han är så artig mot Eleseus, så respektfull att det är märkvärdigt. Han kan också gärna vara det, det är klokt, han är skyldig pengar på Storborg, han står inför sin fordringsägare nu. Och Eleseus? Å, han tycker bra om hans artighet och är god och artig tillbaka. Min ärade herre! kallar
