han Brede på skämt och gör sig till. Han omtalar, att han glömt sin paraply. Vi hade kommit förbi Breidablik, och just då kom jag att tänka på paraplyen! — Brede frågar: I skall väl bort till vår lilla handelsman här nere och dricka toddy i kväll? — Eleseus svarar: Ja, om jag hade varit ensam. Men han far är med. — Brede är vänlig och artig och språkar vidare: I övermorgon kommer här en karl, som skall tillbaka till Amerika. — Har han varit hemma och hälsat på? — Ja. Han är ifrån Överbyn. Han har varit borta i många Herrans år, men nu har han varit hemma i vinter. Kofferten hans har redan kommit hit med en körkarl, det är något till koffert, skall jag säga! — Jag har själv tänkt på Amerika ibland, säger Eleseus uppriktigt. — Har I? utbrister Brede. Vad skulle I behöva det? — Jag kommer kanske inte att stanna där för tid och evighet, det vet jag ju inte. Men jag har rest så mycket, så jag kunde ha gjort den resan också. — Tror jag, det. Och det måtte nu vara väldigt, vad de förtjänar pengar i Amerika. Den här karlen jag talar om, han har ställt till det ena kalaset efter det andra i Överbyn i vinter, och när han kommer hit till mig, så säger han: Låt mig få en kanna kaffe och låt mig få allt kaffebröd du har, säger han. Vill I se kofferten hans?
De gingo ut i gången och sågo på kofferten. Ett under på jorden, flammig på alla kanter av metaller och beslag, med tre lås. — Dyrkfri! sade Brede, som om han försökt sig på den.
De gingo in i rummet igen, men Eleseus hade blivit tyst. Denna amerikan från Överbyn rent förkrossade honom. Han reste som den störste amtman; det var tydligt, att Brede var imponerad av denne man. Eleseus beställde mera kaffe och försökte spela rik han också. Han beställde bröd till kaffet och lät hunden få det, men han kände sig i alla fall ringa och nedslagen. Hans egen kappsäck — vad var den mot detta underverk! Där stod den, svart vaxduk, hörnen slitna och vita, en handkappsäck — vid Gud, an skulle köpa sig en schangtil koffert, när han kom söderut, lita på det. I skall inte
