mannen, det är som ett frätsår inom honom. Den gode distriktsingenjören från staden skulle väl kanske inte ha upptäckt honom i hans barndom och tagit honom till sig för att göra honom till något. Barnet fick väl rötterna avslitna och for illa. Allt han nu företager sig visar tillbaka till något defekt inom honom, något mörkt på ljus botten…
Han går och går. De båda åkande fara förbi Storborg, Eleseus tar en omväg och kommer också förbi Storborg. Vad skulle han där att göra? De båda åkande komma fram till Sellanrå på natten, Eleseus är hack i häl efter. Han ser, att Sivert kommer ut på gårdsplanen och blir förvånad över att Jensine är med. De ta varandra i hand och skratta litet, sedan tar Sivert hästen och går med den till stallet.
Nu vågar Eleseus sig fram, familjens stolthet, nu vågar han sig fram. Han går inte, han smyger, han träffar Sivert i stallet. — Det är bara jag, säger han. — Du också, säger Sivert och blir åter förvånad.
De båda bröderna börja ett tyst samtal: det rör sig om att Sivert skall förmå modern att skaffa fram litet pengar, till hans räddning, respengar. Det går inte, som det nu går, Eleseus är trött på det, han har tänkt på det länge, det måste ske nu i natt, en långresa, Amerika, nu i natt. — Amerika? säger Sivert högt. — Hysch! Jag har tänkt på det länge, nu måste du laga, att mor hjälper mig, det går inte på det här viset, och jag har tänkt på det länge. — Men Amerika, säger Sivert. Nej, det skall du inte göra. — Jo, bestämt. Jag vänder om med detsamma och hinner postbåten. — Du skall väl ha litet mat? — Jag är inte hungrig. — Skall du inte sova litet? — Nej.
Sivert vill sin bror väl och söker hålla honom tillbaka, men Eleseus är ståndaktig, för en gångs skull ståndaktig. Sivert är så förvirrad. Först blev han litet häpen, när han fick se Jensine, och nu vill Eleseus rent av överge bygden, så att säga överge denna världen. — Vad skall du göra med Storborg? frågar han. — Han, Andresen kan få det, svarar Eleseus. — Kan han Andresen få
