det? Hur så? — Skall han inte ha Leopoldine? — Det vet jag inte. Det skall han kanske.
De tala tyst och tala länge. Sivert menar det blir bäst, att fadern kommer ut, så att Eleseus får tala med honom själv. Nej, nej, viskar Eleseus tillbaka, det vill han inte; han har aldrig varit man att stå ansikte mot ansikte med fäder av det slaget, han har alltid måst ha mellanhand. — Sivert säger: Hon mor, hur hon är, det vet du. Då kommer du ingen vart för gråt och elände. Hon bör inte få vet det. — Nej, säger Eleseus också, hon får inte veta det.
Sivert går, är borta en evighet och kommer tillbaka med pengar, mycket pengar: Se här, det är allt vad han har, tror du det räcker? Räkna dem, han räknade dem inte! — Vad så han far? — Han sa’ inte stort. Nu måste du vänta en liten stund, så skall jag klä på mig litet mer och följa dig. — Det skall du inte bry dig om, du skall gå och lägga dig. — Jaså, är du kanske mörkrädd här i stallet? frågar Sivert med ett litet försök att vara lustig.
Han är borta ett ögonblick och kommer igen färdigklädd. Han har också fars matsäcksväska över axeln. När de stiga ut, står fadern utanför: Jag hör, du tänker resa långt? säger han. — Ja, svarar Eleseus, men jag kommer igen. — Jag står här och hindrar dig, mumlar den gamle och vänder sig om. Lycksam resa! bräker han så besynnerligt över axeln och går hastigt sin väg.
Bröderna vandra nedåt markerna. Om en stund sätta de sig ned och äta, och Eleseus är hungrig, Eleseus kan nästan inte bli mätt. Det är den vackraste vårnatt, det är orrspel i dungarna på flera ställen, och detta hembygdens läte gör utvandraren ett ögonblick försagd: Det är grant väder, säger han. Nej, nu skall du vända Sivert! — Jaså, säger Sivert och följer med. — De gå förbi Storborg, förbi Breidablik, orren spelar hela vägen i hulten, det är inte mässingsmusik som i städerna, men det är röster, locktoner, våren är kommen. Plötsligt höres den första av småfåglarna från en trädtopp, den väcker an-
