dra, det frågar och svarar överallt, det är mer än sång, det är lovsång. Utvandraren känner nog litet hemlängtan inom sig, något hjälplöst, han skall till Amerika, och ingen är nu mer mogen för det än han. — Nej, nu skall du vända, Sivert, säger han. — Nåja, svarar brodern, efter du vill det.
De sätta sig i skogsbrynet och se byn rakt framför sig, handelsboden, bryggan, Bredes gästgivargård; några karlar stå nere vid postbåten, färdiga att gå ombord.
Nej, jag har väl inte tid att sitta här, säger Eleseus och reser sig åter. — Det var skräp, att du skall resa så långt, säger Sivert. — Eleseus svarar: Men jag kommer igen. Och då skall jag inte bara ha en vaxdukskappsäck att resa med!
När de taga farväl, sticker Sivert till brodern ett litet föremål, någonting i ett papper. Vad är det? frågar Eleseus. — Sivert svarar: Nu måste du skriva ofta! — Sedan går han.
Eleseus tar upp papperet och tittar efter: Det är guldpengen, den där tjugokronan i guld. — Nej, det skall du inte göra! ropar han. — Sivert går.
Han går en stund, så vänder han om och sätter sig åter i skogsbrynet. Det blir mer och mer rörelse nere vid postbåten, han ser folk gå ombord, brodern går ombord, båten lägger ut och ångar bort. Så reser Eleseus till Amerika.
Han kom aldrig igen.
