Geissler gäspar åter, reser sig och säger: Skall du nedåt, så låt oss gå!
De följas åt nedöver, Geissler dinglar efter och är slapp. Karavanen har stannat vid bryggan. Den hetsige Fredrik Ström är i full fart med att reta Aronsen: Jag är alldeles utan tobak. Har I någon? — Jag skall ge dig för tobak! svarar Aronsen. — Fredrik skrattar och tröstar honom: Nej, I skall inte ta det så tungt och dystert, Aronsen! Vi ska nu bara sälja de här varorna mitt för era ögon, sedan ge vi oss av hem igen. — Gå och tvätta dig om munnen din! ropar Aronsen ursinnig. — Ha, ha, ha, I skall inte ta i så häftigt. Sakta i backarna!
Geissler är så trött, så trött, det hjälper inte ens med grå pincené, ögonen vilja sluta sig i vårsolen. Farväl, Sivert! säger han rätt som det är. Nej, jag kan inte komma till Sellanrå den här gången i alla fall, säg din far det. Jag har så mycket att stå i. Men jag kommer längre fram!
Aronsen spottar efter honom och säger åter: Han skulle skjutas!…
På tre dagar säljer karavanen slut på säckarna och får bra betalt. Det blev en lysande affär. Bygdens folk hade ännu gott om pengar efter kraschen och hade den bästa övning i att använda dem. De behövde dessa fåglar på ståltråd, de satte dem på byrån i dagligstugan, och de köpte också vackra pappersknivar att sprätta upp almanackan med. — Aronsen rasade: Som om inte jag skulle ha lika fina saker i min bod!
Handelsman Aronsen var illa däran. Han skulle ju följa med och vakta dessa gårdfarihandlare, men de skilde sig åt och gingo var sin väg inåt bygden, och det var ett slit för honom att ränna efter alla tre. Fredrik Ström, som var den obehagligaste i käften, gav han först på båten, sedan Sivert, för han svarade aldrig ett ord, utan bara sålde. Aronsen beslöt följa med sin forne bokhållare och motarbeta honom i stugorna. Men bokhållare Andresen kände ju sin gamle husbonde och hans okunnig-
