het om handel och förbjudna varor. — Jaså, är inte engelsk sytråd förbjuden? sporde Aronsen och lät sakkunnig. — Jo, svarade Andresen. Men jag går inte och bär omkring några trådrullar här, dem kan jag sälja hemma. Jag har inte en enda rulle med mig, det kan I själv se! — Det kan hända, men du ser, jag vet, vad som är förbjudet, det skall du inte lära mig.
Aronsen höll ut en dag, sedan gav han också Andresen på båten och gick hem. Gårdfarihandlarna stodo inte under uppsikt längre.
Och nu var det som det gick så utmärkt. Det var på den tiden, då kvinnfolken använde lösflätor i håret, och bokhållare Andresen var en mästare i att sälja lösflätor. Ja, om det knep kunde han sälja ljusa lösflätor till mörka flickor och måste bara beklaga, att det inte var ändå ljusare flätor, grå flätor, för det var de dyrbaraste. Var kväll möttes sedan de tre handelsmännen på avtalat ställe och avlade rapport och lånade utsålda varor av varandra, Så satte Andresen sig gärna till med en fil och utplånade ett tyskt fabriksmärke från en jakttrumpet eller tog bort namnet Faber från pennfodralen. Andresen var och förblev en konstig kropp.
Sivert blev däremot en missräkning. Inte så att han var lat och inte sålde något. Jo, han sålde allra mest; men han fick för litet pengar för varorna. — Du pratar inte nog, sade Andresen.
Nej, Sivert pratade inte långa ramsor, han var vildmarksbo, han var ordkarg och trygg. Vad var det att prata om? Dessutom ville Sivert bli färdig till söndagen och komma hem igen, de hade bråttom med jordarbetet där hemma. — Det är hon Jensine, som drar honom, menade Fredrik Ström. — Samme Fredrik hade för resten själv bråttom med vårarbetet och inte mycken tid att slösa bort, men måste han inte i alla fall gå inom till Aronsen sista dagen och käbbla en stund? Jag skall sälja tomsäckarna till honom, sade han.
Andresen och Sivert gingo ute och väntade, medan detta stod på. De hörde det härligaste munhuggeri in-
