gar med barnet kristnat. Och hade inte den välsignade vigseln varit, så kunde Inger ha rest ensam. — Skulle vi inte kunna skjuta upp vigseln så länge? sade Isak. — Inger svarade: Det dröjer ju både tio och tolv år, innan han Eleseus kan stanna hemma och mjölka!
Nej, nu måste Isak ta sig en funderare. Egentligen hade det alltsammans börjat utan någon början. Vigseln var kanske lika nödvändig som dopet, vad visste han. Nu såg det ut att bli torka, riktigt svår torka. Kom det inte regn snart, blev grödan förstörd, men allt stod i Guds hand. Isak gjorde sig redo att gå ned till bygden efter en människa. Det var åter många och långa mil att vandra.
Allt detta bråk och besvär för en vigsel och ett dop! Folk som bo i ödemarken ha i sanning många små och stora bekymmer!
Då kom Oline…
Nu voro de gifta och döpta. Allt var i ordning. De hade till och med iakttagit att låta viga sig först, så att barnet kunde bli äkta. Men torkan fortfor, och nu brändes de små sädesåkrarna upp, brändes sammetsmattorna upp, och varför? Allt stod i Guds hand. Isak slog sina ängslappar, och det var inte mycket gräs på dem, fast de blivit gödslade i våras. Han slog och slog i liderna, i avlägsna utmarker, och tröttnade inte på att slå och torka höet och föra hem fodret, ty han hade häst och mycken boskap. Men i mitten av juli måste han också slå säden till grönfoder, det var inte annan råd. Så att nu kom det an på potatisen!
Hur var det med potatisen? Var den bara en kaffesort från ett främmande land och kunde undvaras? Å, potatisen är en makalös jordens frukt. Den står mot torka, den står mot väta, men den växer. Den trotsar vädret och tål mycket. Får den röna litet vänlig behandling av människan, då lönar den femtonfalt igen. Potatisen har inte druvans blod, men den har kastanjens kött; den kan stekas eller kokas och begagnas till allt. En man kan vara brödlös, men har han potatis, så är han inte utan mat. Potatis kan rostas i varm aska och bli kvällsmat. Den kan kokas i vatten
