ka. Isak kastar hackan och springer nedåt, men det var för sent, olyckan var skedd. Ser du det lilla trollet, hon är tidigt ute, bara året, ett halvt år för tidigt, bara barnet! Isak får henne in i kojan, men det är nog för sent. — Ja, ja, sade Inger, det är nu på sätt och vis bra, för eljes hade båda korna kommit att kalva på hösten! — Ja, den Inger, hon hade inte något gott huvud, men hon visste kanske vad hon gjorde, när hon släppte ut Silverhorn och tjuren tillsammans i morse.
Vintern kom. Inger kardade och spann. Isak körde famnved. Väldiga lass med torr ved på gott före. All skuld och gäld blev utstruken, häst och kärra, plog och harv voro hans. Han körde bort med Ingers getost och fick garn, vävstol, nystvinda och vävbom med sig hem igen. Han kom tillbaka med mjöl och matvaror, tillbaka med plank, bräder och spik. En dag kom han med en lampa. Så sant jag står här, tror jag du är alldeles tokig, sade Inger, men hon hade länge känt på sig, att lampan skulle komma. De tände den om kvällen och voro riktigt i paradiset. Lille Eleseus trodde visst det var solen. Ser du, så förvånad han är! sade Isak. Nu kunde Inger sitta och spinna vid lampsken.
Han kom med lärft till skjortor och med nya lappskor till Inger. Hon hade bett honom om färger att färga ullgarn med, och den kom han också med. Men en dag så kom han med en klocka. Med vad? En klocka! Då stod Inger som fallen från skyarna och kunde ingenting säga på en lång stund. Isak hängde försiktigt upp klockan på väggen och ställde den på måfå, drog upp loden och hade den att slå. Barnet vände ögonen efter den djupa klangen och såg sedan på modern. Ja, du kan gärna förundra dig! sade hon och tog pojken till sig och var själv rörd. Ty av allt gott här i ensamheten kunde intet mäta sig med en väggklocka, som gick hela mörka vintern och slog timmarna så vackert.
När veden var körd, började Isak i skogen igen och högg mera ved, gjorde sina gator och sin by av famnved till nästa vinter. Han kom längre och längre bort från
