husen nu, en stor, vidsträckt lid låg redan öppen för odling, och han brydde sig inte om att hugga ned allt som växte på marken längre, utan fällde nu bara de äldsta träden, som voro torra i toppen.
Naturligtvis hade han också länge förstått, varför Inger hade talat om en säng till. Nu fick han nog skynda sig och inte skjuta upp det längre. Han kom hem från skogen en mörk kväll, och då var det skett, familjen hade fått tillökning — återigen en pojke — och Inger låg. Den Inger, i morse hade hon velat ha honom att ge sig av nedåt bygden: Du borde låta hästen röra litet på sig, sade hon, ty han bara står och gräver i spiltan! — Jag har inte tid med sådant, sade Isak och gick. Nu förstod han, att hon bara velat ha honom undan, och varför det? Han kunde varit god att ha till hands. Hur kommer det sig, att du aldrig kan säga till på förhand? sade han. — Nu måste du göra dig en säng och ligga i kammaren, sade hon.
Det var nu för resten inte nog bara med en säng, det behövdes också sängkläder till den. De ägde inte två skinnfällar. De skulle heller inte få råd till en ny fäll förrän till nästa höst, om de finge någon gumse att slakta, men inte heller då kunde det bli någon fäll av ett par gumseskinn. Isak slet ont och frös om nätterna en tid bortåt. Han försökte gräva ned sig i höet under bergklinten, han försökte lägga sig hos korna, husvill var han. Det var en lycka, att det redan var maj, sedan skulle juni komma och sedan juli…
Det var märkvärdigt så mycket som kommit till stånd i ödemarken nu, människoboning och fähus och röjda marker, allt på tre år. Vad byggde Isak nu? Ett nytt skjul, en tillbyggnad till stugan. Det dånade i hela huset, när han drev in åttatumsspikar, och Inger kom ut då och då och bad för de små. Nåja, de små, prata litet med dem så länge, sjung för dem, låt Eleseus få spannlocket att slamra med! Det skall inte stå så länge på med de stora spikarna. Det är just här de måste vara, i sträckbjälkarna, i det som skall fästa hela tillbyggnaden vid
