huset. Sedan blir det bara bräder och två och en halvtumsspik, det är ingenting att tala om.
Kunde det undvikas, att han bultade! Där stodo nu både silltunnan och mjölet och matvarorna i stallet för att inte stå under bar himmel, men fläsket tog smak av det, ett tillbygge var alldeles nödvändigt. Småpojkarna kunde väl också vänja sig vid några hammarslag i väggen. Eleseus hade liksom blivit litet klen och skraltig, men den andre låg som en liten tjock guds ängel vid bröstet, och när han inte skrek, så sov han. Ett makalöst barn! Isak ville inte sätta sig emot, att han fick heta Sivert. Det var kanske bäst, fast han hade tänkt sig, att han skulle heta Jakob. Vid somliga tillfällen hade Inger rätt. Eleseus, det var efter hennes präst och var ett fint namn, men Sivert, det hette Ingers morbror, häradsskrivaren, han som var ungkarl och förmögen och inte hade några arvingar. Vad bättre kunde då barnet göra än heta efter honom?
Så blev det nytt vårbruk igen, och allt kom i jorden före pingst. När Inger hade bara Eleseus, kunde hon omöjligt få tid att hjälpa mannen, den förstfödde upptog henne så; nu då hon hade två barn, både rensade hon och uträttade mycket annat dessutom: var med långa stunder vid potatissättningen, sådde morötter och rovor. En sådan hustru var inte lätt att finna. Hade hon inte också en väv uppe? Hon begagnade varje ledig stund till att springa ut i kammaren och väva ett par slag, och det blev halvylle fyrskäft till underplagg för vintern. När hon fick sitt garn färgat, blev det blått och rött klänningstyg åt henne själv och de små. Till slut lade hon i flera färger och gjorde bolstervar till Isak av väven. Idel nyttiga och nödvändiga saker, och så starka och präktiga saker.
Nu hade familjen i ödemarken kommit sig för ganska bra, och om skörden slog väl ut, voro nybyggarna i sanning avundsvärda. Vad fattades ännu? En lada, förstås, en loge med tröskgolv i mitten, det var ett framtidsmål, det skulle uppnås liksom de andra målen, bara
