Lappen vaggade åter på huvudet och sade: Ni ha hus och häst och ägodelar, kan du nämna mig något, som ni inte har! — Nej, vi kan inte vara nog tacksamma. — Hon Oline bad mig, jag skulle hälsa dig. — Jaså. Hur har hon det då? — Åjo, rätt bra. Var är mannen din?
— Han är och bryter. — De säger, att han inte har köpt? framkastar lappen. — Köpt? Vem säger det? — De säger det. — Vem skulle han köpa av? Det är ju allmänning. — Ja, ja. — Och svett och möda har han lagt ned på den här marken! — De säger det är statens mark?
Inger förstod ingenting av det och sade: Ja, det kan väl så vara. Är det hon Oline, som har sagt det? — Jag minns inte vem det var, svarade lappen och kastade sina ostadiga ögon åt alla håll.
Inger förundrade sig över att han inte tiggde om något, det gjorde Os-Anders alltid annars, det göra alla lappar, de tigga. Os-Anders sitter och petar i sin kritpipa och tänder den. Ack, en sådan pipa! Han röker och drar, så att hela hans gamla rynkiga ansikte ser ut som en runsten. — Ja, jag behöver inte fråga om det är dina barn, sade han åter inställsamt, för de är så lika dig, ackurat som när du själv var liten!
Inger, som sett ut som en riktig trollunge — naturligtvis var det på tok, men hon yvdes i alla fall. Till och med en lapp kan göra ett modershjärta glatt. Om inte din säck vore så full, skulle du få litet i den, sade hon. — Nej, du skall inte ta dig för när!
Inger går in med barnet på armen, och under tiden stannar Eleseus kvar hos lappen. De komma väl överens, pojken får se något märkvärdigt i lappens säck, något ludet, får klappa det. Hunden står och gnäller och skäller. Då Inger kommer ut med matsäcken, ger hon till ett litet utrop och sjunker ned på trapphällen. Vad är det du har? frågar hon. — Ä, det är ingenting, en hare. — Jag såg det. — Gossen din ville se honom. Det var hunden, som jagade upp honom i dag och bet ihjäl honom åt mig. — Här är maten din, sade Inger.
