V.
Det var en gammal erfarenhet, att minst två missväxtår följde på varandra. Isak hade blivit tålig och fann sig i sitt öde. Säden torkade bort, och höskörden var medelmåttig, men potatisen såg åter ut att reda sig. Det var alltså illa nog, men det var inte nöd. Isak hade i alla fall famnved och timmerstockar att föra ned till bygden, och som de fingo mycket sill längs hela kusten, hade folk gott om pengar att köpa ved för. Det såg nästan ut som en försynens skickelse, att sädesskörden slog fel, ty var skulle han ha tröskat säden, när han inte hade någon loge? Låt det vara en skickelse, det skadar inte i längden.
En annan sak var, att nya saker kunde dyka upp och oroa honom. Vad var det nu en viss lapp hade sagt till Inger i somras — att han inte hade köpt? Skulle han köpa? Varför det? Marken låg ju här; skogen stod här, han bröt och röjde och byggde ett hem mitt i den vilda naturen, livnärde sin familj och sina kreatur, var ingen något skyldig, arbetade och arbetade. Han hade flera gånger tänkt tala med länsmannen, när han var nere i bygden, men det hade blivit uppskjutet. Länsmannen var inte lätt att tala med, och Isak var fåordig. Vad skulle han säga, när han kom? Vad skulle han ta till ärende?
En dag på vintern kom länsmannen själv körande ut till nybygget. Han hade en karl med sig och många papper i en väska — och det var ju själve länsman Geissler. Han såg den stora, öppna liden, som var avröjd och låg slät och fin under snön; han trodde väl, att hela sträckan var odlad och sade: Det här är ju ett stort jordbruk. Tror du, att du kan få sådant för ingenting?
