Isak och Inger voro tacksamma för hans råd och frågade, om det inte var han själv, som skulle ordna med köpet. Han svarade, att han gjort vad han kunde, nu berodde det bara på staten. — Jag reser nu till Västerbotten och kommer inte igen, sade han rent ut.
Han gav Inger tjugufyra skilling, och det var alldeles för mycket. — Kom ihåg min familj nere i byn med litet slaktkött, sade han, en kalv eller ett får, vad ni ha. Min hustru betalar. Tag också med ett par getostar ibland, barnen äro så förtjusta i dem.
Isak följde honom över fjället, och på höjden var det hård skare, så att det var lätt att gå. Isak fick en hel daler.
Så drog då länsman Geissler bort och kom inte tillbaka till bygden. Och lika gott var det, tyckte folk, han ansågs för en opålitlig person och en äventyrare. Inte för att han inte hade reda på sig. Han var en kunnig karl och hade studerat mycket, men han slog på för stort och levde på andras pengar. Det blev känt, att det var efter en skarp skrivelse från amtman Pleym, som Geissler hade rymt, men emot hans familj vidtogs ingen åtgärd, och den bodde rätt länge kvar nere i byn, hustrun och tre barn. För övrigt dröjde det inte länge, förrän de felande pengarna sändes från Sverige. Länsmansfamiljen var då inte längre någon pant, men de bodde kvar på sitt ställe, för att de tyckte om det.
För Isak och Inger hade denne Geissler inte varit någon dålig hjälp, tvärtom. Gud vet, hur nu den nye länsmannen skulle bli, om kanske hela köpet av nybygget skulle göras om igen!
Amtmannen skickade en av sina skrivare upp till distriktet. Det var den nye länsmannen. Han var en fyrtio års man, son till en fogde och hette Heyerdahl. Han hade inte haft råd att ta studenten och bli tjänsteman, men han hade suttit på amtmanskontoret och skrivit i femton år. Då han aldrig fått råd att gifta sig, var han ungkarl. Amtman Pleym hade ärvt honom efter sin företrädare och givit honom samma eländiga lön som han
