Han började tala om Isaks gårdköp: Jag expedierade saken genast och rekommenderade den varmt. Sellanrå är ett vackert namn. Egentligen borde du haft stället för ingenting, men hade jag skrivit det, hade de nog huggit till och tagit vad som helst. Jag skrev femti daler. — Jaså, skrev I inte hundra daler? — Länsmannen rynkade pannan och funderade: Så vitt jag kan minnas skrev jag femti.
Vart skall I nu fara? frågade Isak. — Över till Västerbotten, till min hustrus familj. — Det blir svårt att ta sig över den här tiden på året. — Å, det går väl. Kan du inte följa mig en bit? — Jo, inte skall I gå ensam.
De kommo till nybygget, och länsmannen låg över natten i kammaren. På morgonen tog han sig återigen en sup ur flaskan och sade: Jag förstör visst min mage på den här färden. Han var eljes som när han var där förra gången, välvilligt bestämmande, men litet virrig och utan större bekymmer för sitt öde; kanske var det heller inte så bekymmersamt. Då Isak dristade säga, att inte hela liden var odlad, utan bara litet av det, bara några små lappar, gav länsmannen det förvånande svaret: Det förstod jag mycket väl, när jag satt här och skrev den där gången. Men min körsven, Brede, han förstod ingenting, den åsnan. I departementet ha de en sorts tabell. När det var så få hölass och så få potatistunnor på en så stor areal, som jag uppgav, så säger departementets tabell, att det är usel jord, billig jord. Jag stod på din sida, och jag grundar mitt salighetshopp just på det skälmstycket. Det är trettiotvå tusen sådana karlar som du vi behövde här i landet. — Länsmannen nickade och vände sig till Inger: Hur gammal är den minste? — Han är nu nio månader, — Jaså. Jaså. Det är en pojke? — Ja.
Men du skall raska på och få ditt gårdköp ordnat så snart som möjligt, sade han till Isak. Det är en annan, som vill köpa nu ungefär halvvägs här emellan och byn, men då stiger det här stället i pris. Köp du nu först, så kan det få stiga sedan! Så har du litet igen för vad du slitit och släpat. Det var du, som började odla upp ödemarken.
