med på golvet och går själv till sängs. Stunden var kommen. Hon är hela tiden vid full sans, håller ögonen på Eleseus, kastar blicken bort till väggen och ser vad klockan är. Hon skriker inte, rör sig knappast. En kamp försiggår i hennes inälvor, en börda glider plötsligt ifrån henne. Nästan i samma ögonblick hör hon ett främmande skrik i sin säng, en liten välsignad röst kvider, och nu har hon ingen ro, utan reser sig upp och ser nedåt sängen. Vad ser hon? Hennes ansikte blir i detsamma askgrått och uttryckslöst, vettlöst, ett stönande höres, det är så onaturligt, så omöjligt, det är som ett hemskt tjut ur hennes inre.
Hon sjunker tillbaka i sängen. En minut förgår. Hon har ingen ro. Det lilla skriket i sängen blir starkare. Hon lyfter sig upp och tittar. Herre Gud, det värsta av allt! Intet förbarmande! Det var till på köpet ett flickebarn!
⁎
Isak hade kanske inte hunnit en halv mil ännu, det var en knapp timme sedan han lämnade gården. På tio minuter var barnet fött och bragt om livet…
Isak kom hem igen på tredje dagen. Han ledde med
sig en svältfödd ungtjur, som knappast kunde röra sig,
därför hade vägen blivit så lång.
Hur gick det? frågade Inger, och ännu var hon själv så sjuk och medtagen.
Det hade gått någorlunda. Ja, ja, tjuren hade ju varit oregerlig den sista halvmilen, och Isak hade måst binda honom och hämta hjälp från bygden. När han sedan kom tillbaka, hade tjuren slitit sig och inte stått att finna på en stund. Nåja, det gick ju alltsammans, handelsmannen, som köpte slaktdjur till staden, hade betalat bra. — Och här är nu den nya tjuren, sade Isak. Låt barnen komma och se på honom!
Det var samma intresse för varje nytt boskapsdjur.