Inger såg på tjuren och kände på honom, frågade efter priset; lille Sivert fick sitta på hans rygg. — Jag saknar stortjuren så mycket, sade Inger, han var så blank och präktig. Bara de nu slakta honom väl!
Dagarna upptogos av jordbruksarbete, kreaturen voro utsläppta, i det tomma fähuset stod potatis i lådor och bingar för att gro. Isak sådde till och med mera säd i år och använde all sin flit på att få den sådd i rätt tid. Han anlade sängar till morötter och rovor, och Inger sådde frö. Allt gick som förr.
Inger gick en tid med en höpåse över magen för att se tjock ut. Hon minskade litet på höet dag efter dag och kastade till slut bort påsen. Isak lade slutligen en dag märke till det och frågade förvånad: Hur var det, blev det inte något den här gången? — Nej, sade hon, inte den här gången. — Jaså, varför det? — Det hände sig väl så. Tänk, Isak, innan du får bryta upp allt det här som vi se! — Gick det galet för dig? frågade han. — Ja. — Jaså. Tog du inte själv någon skada? — Nej. Jag har så ofta tänkt på, att vi borde skaffa oss en gris. — Isak, sen i vändningen, svarade om en stund: Ja, en gris, det har jag tänkt på var vår. Men så länge det inte blir mer potatis och mer småpotatis och säd, ha vi ingenting att ge honom. Vi få nu se i år. — Det vore så gott att ha en gris. — Ja.
Dagarna gå. Det kommer regn, om åker och äng stå vackra i år, skall det väl bli något! Små och stora händelser inträffa, det är mat, sömn och arbete, det är söndagar med ansiktstvättning och hårkamning, Isak sitter i en röd skjorta, som Inger har sytt. Så händer det sig, att deras stilla liv oroas av en större tilldragelse: en tacka med lamm har fastnat i en bergsklyfta. De andra fåren komma hem om kvällen, Inger saknar genast de två liv som fattas, Isak måste ut och leta. Och Isaks första tanke är, att när det nu måste gå så galet, är det i alla fall tur, att det är söndag, så att han inte behöver försumma sitt arbete. Han letar i timtal, det är en ändlös betesmark, han går och går. Hemma är hela huset i spän-
