nen. Jag skall slå dig på käften med den här träskopan! Där har du!
Slog hon till? Ja visst. Och när, Oline inte vacklar för det första slaget, utan tvärtom blir arg och skriker: Akta dig du! Jag vet, vad jag vet om dig! fortsätter Inger att slå henne med träskopan och får Oline ner på golvet, får henne under sig, sätter sitt knä mot hennes bröst.
Tänker du rakt fördärva mig? frågar Oline. Hon har den förskräckliga harmunnen över sig, en stor, stark kvinna med ett riktigt klappträ till skopa i handen. Oline var redan svullen av slagen, hon blödde, men hon gav sig inte, utan skrek: Jaså, du tänker göra av med mig också! — Ja, ta livet av dig, svarar Inger och slår. Där har du! Jag skall slå ihjäl dig! — Hon hade nu visshet om att Oline kände hennes hemlighet, och allt annat var henne likgiltigt. — Där har du på trynet! — Trynet? Det är du som har tryne! stönar Oline. Vår Herre har skurit ett kors i synen på dig!
Efter Oline är så seg att få bugt med, så förbannat seg, måste Inger sluta med sina slag, de tjäna till ingenting, de bara matta ut henne själv. Men hon hotar, hotar med träskopan under Olines ögon, att hon skall få mer, att hon skall få, så att hon tiger! Jag har en fällkniv, du skall få se honom!
Hon stiger upp som rör att leta efter kniven, men nu är hennes värsta upphetsning över och hon bara brukar munnen. Oline kravlar sig upp på bänken igen, gul och blå i ansiktet, uppsvullen och blodig. Hon stryker undan håret, sätter schaletten tillrätta, spottar. Hennes mun är uppsvullen. Ditt as! säger hon.
Du har varit i skogen och snokat! ropar Inger. Det är det du har gjort på de här timmarna. Du har funnit den lilla graven. Men du skulle ha grävt ett hål åt dig själv med detsamma. — Du skall väl få se, svarar Oline, och hon brinner av hämndbegär. Jag säger inte mer, men det blir inte längre dagligstuga med kammare och orgelverk i klockan. — Det är inte du som bestämmer det!
