— Det skall jag nog vara god för, så sant som jag heter Oline!
De båda kvinnorna gräla. Oline är inte så grov och högröstad, nej, hon är nästan fredlig i sin grymma elakhet, men hon är dolsk och farlig: Jag ser efter knytet mitt, jag ångrar på, att jag lämnade det i skogen. Du skall få igen ullen, jag vill inte ha den. — Jaså, du tror, att jag har stulit den? — Du vet själv, vad du har gjort!
De gräla åter om detta. Inger erbjuder sig att visa henne av vilket får hon klippt ullen. Oline frågar fridsamt och lågmält: Ja, ja, men vem vet, var du fick det första fåret? — Inger nämner namn och ställe, där hennes första får gick i bet med sina lamm. Och du skall bara akta dig, så att inte du pratar bredvid munnen din! hotar hon. — Ha, ha, skrattar Oline litet smått. — Hon har var gång ett svar till hands och ger sig inte: Munnen min? Än din egen mun! Hon pekar på Ingers lyte och kallar henne ett åbäke för Gud och människor. Inger svarar fräsande, och därför att Oline är fet, kallar hon henne isterbuk — en sådan isterbuk som du är! Och du skall få tack för haren, som du skickade mig! — Haren? Ja, vore jag så fri från all synd som för den haren! Hur såg han ut? — Hur ser en hare ut? — Som du. Precis, ackurat som du. Och du behöver inte se på harar. — Ut med dig nu! skriker Inger. Det var du, som skickade hit Os-Anders med haren. Jag skall laga du kommer på fästning. — Fästning? Var det fästning du sa? — Du missunnar mig allt, vad jag har, och förtäres av avundsjuka mot mig, fortfar Inger. Du har snart sagt inte fått en blund i ögonen, sedan jag blev gift och fick Isak och allt vad här är. Herre Gud i himmelen, vad vill du mig? Är det min skull, att det inte har blivit något av dina barn? Du tål inte se, att mina är välskapta och har finare namn än dina, och kan jag hjälpa, att de ä’ vackrare att se på än dina var!
Skulle något göra Oline rasande, så var det detta. Hon hade varit mor så många gånger och hade inte något annat än barnen, sådana de nu en gång voro; hon berömde
