Inger gråter och torkar ögonen och talar ibland. Oline vill visst inte tränga sig på, ty hon kan vara hos Nils, sin son, som hon hela tiden har varit. Men när nu Inger skall på fästning, så blir han Isak och de oskyldiga barnen rakt hjälplösa, och Oline kunde gå här och se till dem litet. Hon framställer det lockande, det skulle alls inte bli illa. Du kan ju tänka på det, säger hon.
Inger är slagen. Hon gråter och skakar på huvudet och ser ned i golvet. Som en sömngångare går hon ut i visthusboden och ställer om matsäck åt gästen. Nej, du skall inte ta dig för när! säger Oline. — Du skall inte gå utan mat över fjället, säger Inger.
När Oline har gått, smyger Inger sig ut, ser sig om, lyssnar… Nej, intet ljud från stenbrottet. Hon går närmare och hör barnen. De leka med små stenar. Isak har satt sig, han har spettet mellan knäna och stöder sig på det som på en stav. Där sitter han.
Inger smyger sig upp i skogsbrynet. Hon hade satt ett litet kors i jorden på ett ställe. Korset ligger på marken, men där det har stått är grästorven uppriven, och någon har grävt i jorden. Hon sätter sig ned och sopar samman jorden igen med händerna. Och där sitter hon. Hon kom av nyfikenhet för att se, hur mycket Oline rört vid den lilla graven. Hon blir sittande, för kreaturen ha ännu inte kommit hem till kvälls. Hon gråter och skakar på huvudet och ser ned i marken.
