tinning? svarar Oline. — Det sitter mer på munnen din också. Är du så rädd för vatten? frågar Inger.
Det slutar med att Inger måste tvätta den sårade och slänga till henne en handduk.
Vad var det jag skulle säga, säger Oline, medan hon torkar sig — och hon är fullkomligt fredlig igen — hur skall han Isak och barnen kunna reda sig? — Vet han det? frågar Inger. — Om han vet det? Han kom ju och fick se det. — Vad sa’ han? Vad skulle han säga? Han blev mållös liksom jag.
Tystnad.
Det är du, som är skuld till alltsammans! klagar Inger och brister i gråt. — Ja, vore jag så fri från all synd som från den! — Jag skall fråga Os-Anders, det kan du vara viss på. — Gör det!
De tala lugnt om det, och Oline tyckes bli mindre hämndgirig. Hon är politiker av hög rang och van att finna utvägar. Nu visar hon till och med ett slags medkänsla; när det blir känt, blir det stor synd om Isak och barnen. — Ja, säger Inger och gråter ännu mer. Jag har grubblat och grubblat på det natt och dag. — Oline tänker sig som en räddning, att hon kunde vara till någon hjälp. Hon kunde kanske komma och var här på nybygget, när de ta Inger.
Inger gråter inte längre, hon liksom plötsligt lystrar till och överväger: Nej, du ser inte efter barnen. — Ser jag inte efter barnen? Du pratar. — Jaså. — Är det något jag har hjärta för, så är det barn. — Ja, dina egna, säger Inger, men hur skulle du bli mot mina? Och när jag tänker på att du skickade mig haren, ackurat bara för att fördärva mig, så är du inte annat än full av synd. — Jag? frågade Oline. Är det mig du menar? — Ja, det är dig jag menar, svarar Inger och gråter. Du har varit den värsta ragata emot mig, och jag har ingen god tanke om dig. Och dessutom skulle du bara stjäla all ullen ifrån oss om du kom hit. Och den ena getosten efter den andra skulle gå till de dina och inte till de mina. — Du är ett kräk, sade Oline.
