syftningar, Inger själv skulle förråda sig, vaken eller sovande. De voro beredda på det värsta.
Vad annat kunde Isak göra än ta det förståndigt? Han förstod nu, varför Inger var gång hade velat vara ensam, när hon födde barnen, ensam utstå den stora ångesten för att fostret skulle vara vanskapt, ensam möta faran. Tre gånger hade det upprepats. Isak skakade på huvudet och tyckte synd om henne för hennes olycksöde, stackars Inger. Han hörde talas om lappens ärende med haren, och han frikände henne. Det förde till stor kärlek mellan dem, en vansinnig kärlek. De tydde sig till varandra i faran, hon var smeksam mot honom på sitt grova sätt, och han blev galen och glupsk efter henne, han bergtrollet, träkubben. På fötterna hade hon alltid lappskor, men det fanns intet av lapp hos henne, hon var inte liten och skrumpen, utan tvärtom stor och grann. Nu om sommaren gick hon barfota och hade nakna ben högt upp, och dessa nakna ben kunde han inte ta sina ögon ifrån.
Hon gick alltid och sjöng psalmverser hela sommaren och läste Eleseus’ böner, men hon kom att hata alla lappar okristligt och gav rent besked åt dem som drogo förbi. De kunde vara skickade av någon igen, de hade nog en hare i skinnpåsen igen, de skulle bara gå! — En hare? Vad då för en hare? — Jaså, har du inte hört vad han Os-Anders gjorde? — Nej. — Jag kan ju gärna säga det: han kom hit med en hare, när jag gick med barn. — Har man hört något sånt! Tog du någon skada? — Det angår dig inte, du skall bara gå din väg! Här har du litet att stoppa i munnen, och ge dig sedan av! — du har väl inte en skinnbit att laga min sko med? — Nej. Men jag skall ge dig på ryggen, om du inte går nu!
En lapp tigger ödmjukt, men får han nej, blir han hämndlysten och hotar. Ett lapp-par med två barn kom förbi nybygget. Barnen skickades in i stugan för att tigga. De kommo tillbaka och sade, att ingen var hemma. Familjen stod en stund och talade om detta på lappska. Sedan gick mannen in för att titta. Han dröjde. Hustrun gick efter, sedan barnen, de blevo alla stående i daglig-
