Sida:Markens gröda 1923.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

stugan och småpratade på lappska. Mannen sticker in huvudet i kammaren. Där finns heller ingen. Väggklockan slår, familjen lyssnar förvånad och blir stående.

Inger måste ha anat, att det var främmande på gården, hon kom fort gående nedför liden. Då hon ser, att det är lappar, och lappar som hon inte ens känner, säger hon rent ut: Vad vill ni här? Såg ni inte, att ingen var hemma? — Mja, säger mannen. — Inger fortfar: Ni ska gå er väg igen.

Lappfamiljen drar sig motvilligt ut genom dörren. — Vi stod och hörde på väggklockan din, säger mannen, hon slog så märkvärdigt vackert. — Du har väl inte en brödkaka åt oss? säger hustrun. — Var är ni ifrån? frågar Inger. — Från Vatnan på andra sidan. Vi ha gått hela natten. — Vart ska ni hän? — Över fjället.

Inger går och lagar till matsäcken. När hon kommer ut igen, tigger hustrun ett huckle, en ulltott, en getostbit, allt hon har användning för. Inger har inte tid, Isak och barnen äro på slåtter. Ni får gå nu, säger hon.

Lapphustrun säger smickrande: Vi såg din boskap uppe i marken. Det var så många djur som stjärnor på himlen. — Ja, det var många, sade mannen också. Du har väl inte ett par gamla lappskor?

Inger stängde stugudörren och gick tillbaka till sitt arbete uppe i liden. Då ropade mannen något, som hon låtsade hon inte hörde, utan bara gick vidare, men hon hörde det mycket väl: Köper du harar?

Det kunde inte missförstås. Lappen frågade kanske på god tro, någon hade inbillat honom det, han frågade kanske i ond avsikt, men Inger hade i alla fall fått ett bud. Ödet varslade…

Dagarna gingo. Nybyggarna voro sunda människor. Det som skulle komma, fick komma. De gjorde sitt arbete och väntade. De levde nära varandra som djur i skogen, de sovo och åto, det led så långt, att de redan hade börjat äta av den nya potatisen, och den var stor och mjölig. Slaget — varför kom inte slaget? Nu voro de i slutet av augusti, snart kom september. Skulle de skonas