över vintern? De voro ständigt på sin vakt. Var kväll kröpo de tillsamman i sitt bo, lyckliga över att dagen hade gått utan att något hänt. Så gick tiden till oktober, då länsmannen kom med en karl och en väska. Lagen skred in genom dörren.
Utredningen tog sin tid. Inger blev förhörd i enrum, hon nekade inte till något. Graven i skogen blev öppnad och tömd, liket sändes till undersökning. Och det lilla liket, det var svept i Eleseus’ dopklänning och hade pärlmössan på huvudet.
Isak liksom fick igen sitt målföre: Ja, ja, nu är det så galet för oss, som det kan bli, sade han. Jag säger än en gång som jag sagt förut, att du skulle inte ha gjort det. — Nej, svarade Inger. — Hur bar du dig åt? — Inger svarade inte. — Och att du verkligen kunde förmå dig till det! — Hon var likadant skapt som jag. Då lade jag henne med ansiktet nedåt. — Isak skakade på huvudet. — Och så dog hon, fortsatte Inger och började storgråta. — Isak teg en stund: Ja, nu är det för sent att gråta, sade han. — Hon hade brunt hår i nacken, snyftade Inger.
Så blev det ej mer den gången.
Och åter gingo dagarna. Inger blev inte häktad. Överheten förfor milt mot henne. Länsman Heyerdahl frågade ut henne, som han skulle ha frågat en annan människa, och sade bara: Det är sorgligt, att sådant skall kunna hända! När Inger frågade honom, vem som anmält henne, svarade länsmannen, att det var ingen, det var många, han hade fått nys om saken från olika håll. Hade hon inte själv delvis röjt sin hemlighet för några lappar? — Jo, sade Inger, hon hade berättat för några lappar om Os-Anders, som kom till henne med en hare mitt på sommaren och gjorde barnet hon gick med harmynt. Och hade inte Oline skickat haren? — Det visste inte länsmannen. Men hur det än var, så ville han inte ens ta upp i sitt protokoll sådan okunnighet och övertro. — Mor min, hon fick se en hare, när hon gick med mig, sade Inger…
