var tacksam för det. Och du skall ta med dig alla slantar du äger och har, sade hon. — Ja, men kan inte du gömma dem? — Nej.
Inger lagade genast i ordning en stor matsäck, och Isak vaknade redan på natten och redde sig till att gå. Inger följde honom ut på trapphällen och grät inte och klagade inte, men hon sade: Det är nu så, att de kan komma efter mig vilken dag som helst. — Vet du något? — Nej, inte vet jag något! Och det blir nu väl inte med det allra första, kan jag tro. Bara du kan få reda på Geissler och få något gott råd!
Vad skulle Geissler kunna göra nu? Ingenting. Men Isak gick.
Inger hade väl vetat något i alla fall. Hon hade kanske också ställt om att hon fick bud till Oline. När Isak kom hem från Sverige, hade Inger blivit hämtad. Oline var kvar hos de båda barnen.
Det var en sorglig underrättelse att mötas med vid hemkomsten, och Isak frågade med hög röst: Har hon rest? — Ja, svarade Oline. — När var det? — Dagen efter du hade gått. — Isak förstod nu, att Inger åter velat ha honom ur vägen och vara ensam med avgörandet. Därför hade hon också bett honom ta med sig alla pengarna. Ack, Inger själv kunde gärna ha haft några små slantar till den långa resan!
Men nu var det så, att smågossarna genast blevo upptagna av den lilla gula grisen, som Isak hade med sig hem. Det var nu för övrigt också det enda, som han hade med sig. Geisslers adress hade blivit för gammal, länsmannen var inte längre i Sverige, utan hade återvänt till Norge och vistades i Trondhjem. Men den lilla grisen hade Isak burit på armen från Sverige och givit honom mjölk i en flaska och sovit med honom på bröstet ute på fjället; han hade velat glädja Inger med honom, nu lekte Eleseus och Sivert med honom och hade mycket roligt. Detta skingrade Isaks tankar en smula. Därtill kom, att Oline kunde hälsa från länsmannen, att nu hade staten äntligen gått in på försäljningen av Sellanrå, och Isak skulle bara kom-
