ma ned på länsmanskontoret och betala. Detta var en god nyhet, och den ryckte upp Isak litet ur hans svåraste nedstämdhet. Ehuru han redan var trött och ansträngd, lade han ny matsäck i påsen och gav sig genast i väg nedåt bygden. Han hade kanske en liten förhoppning om att ännu hinna upp Inger.
Den slog fel. Inger hade rest på åtta år. Isak kände sig dyster och övergiven och hörde bara ett och annat ord av vad länsmannen sade: att det var bedrövligt, att sådant skulle ske; han hoppades, att det skulle bli en minnesbeta för Inger, så att hon omvände sig och blev en bättre människa och inte tog livet av sina barn.
Länsman Heyerdahl hade gift sig i fjol. Hans hustru ville inte bli mor och skulle inte ha några barn, nej tack. Hon fick heller inga.
Äntligen kan vi nu göra upp det här om Sellanrå, sade länsmannen. Kungliga departementet har gått in på försäljningen någorlunda efter mitt förslag. — Jaså, sade Isak. — Det har tagit lång tid, men jag har den tillfredsställelsen, att mitt arbete inte har varit förgäves. Det som jag skrev har gått igenom nästan till punkt och pricka. — Till punkt och pricka, sade Isak och nickade. — Här är köpebrevet. Du kan få det lagfaret vid nästa ting. — Ja, nickade Isak. Vad skall jag betala? — Tio daler om året. Ja, här har departementet gjort en liten ändring: tio i stället för fem daler om året. Jag vet inte, hur du tar det? — Bara jag går i land med det, sade Isak. — Och i tio år. — Isak såg förskräckt upp. — Ja, departementet vill inte ha det annorlunda, sade länsmannen. Och det är heller ingen betalning för en så stor egendom, uppodlad och bebyggd som den nu är.
Isak hade de tio dalerna för i år. Han hade fått dem för famnveden och för getosten, som Inger sparat ihop. Han betalade. Ändå hade han litet över.
Det är verkligen lycka för dig, att departementet inte har fått nys om vad din hustru har haft för sig, sade länsmannen. Eljes hade det kanske skaffat sig en annan köpare. — Jaså, sade Isak. Och nu har hon farit i väg på
