han. — Ja, sade Oline. — Var det inte så, Eleseus, att du fick det till tio getostar på hyllan i morse? frågade Isak. — Jo, svarade Eleseus. — Nu är det inte mer än nio.
Eleseus räknade än en gång och funderade med sitt lilla huvud och sade: Ja, och så den som han Os-Anders fick. Med den blir det tio.
Det blir tyst i rummet. Lille Sivert skulle ju också räkna och upprepade broderns ord: Med den blir det tio.
Tystnad igen. Då måste Oline slutligen förklara sig. Ja, han fick en liten ost, jag trodde inte det skulle göra något. Men så snart barnen växer upp, visa de vad som bor i dem. Och nog kan jag förstå och räkna ut, vem de brås på, för inte är det på dig, Isak, det vet jag.
Det var en hänsyftning, som Isak måste avvisa. Det är ingen fara med barnen, men kan du säga mig, vad det är för välgärningar han Os-Anders har bevisat mig och de mina? — Välgärningar? säger Oline. — Ja? — Han Os-Anders? säger hon. — Ja? Efter jag skall ge honom getostar? — Oline har fått tid på sig och svarar nu: Nej, Gud bevare mig för dig, Isak! Är det jag, som har börjat ge mig i lag med Os-Anders? Om jag så mycket som nämnt hans namn, så vill jag aldrig komma levande ur fläcken!
Utmärkt. Isak måste ge sig som mången gång förut.
Oline gav sig inte: Och är det så, att jag skall gå alldeles barfotad här frampå vintern och inte äga en läderbit till skor på fötterna, så säg bara ifrån. Jag talade om skor för både tre och fyra veckor sedan, men jag ser inte till några, och här går jag, som jag gick. — Isak frågade: Vad är det för fel med trätofflorna dina, efter du inte använder dem? — Vad det är för fel med dem? frågar Oline överrumplad. — Ja, det vill jag fråga. — Trätofflorna? — Ja? — Du talar inte om att jag kardar och spinner och sköter kräken och håller barnen i ordning, det talar du inte om. Och hur det är, så gick väl inte heller hustrun din, som är på fästning — hon gick väl heller inte barfotad i snön. — Nej, hon gick i trätofflor, sade Isak. Och när hon skulle till kyrkan eller till re-
