jält folk, så gick hon i lappskor, sade han. — Ja, ja, svarade Oline, hon Inger, hon var nu så mycket förmer! — Ja, det var hon. Och när hon gick i lappskorna om sommaren, så hade hon bara hö i dem. Men du — du har strumpor i skorna hela året om.
Oline sade: Vad det beträffar, så får jag väl slita ut trätofflorna. Jag trodde inte det hastade med att prompt slita ut så goda trätofflor. — Hon talade sakta och lågmält, med halvslutna ögon och ett slugt uttryck i ansiktet: Hon Inger, sade hon, bortbytingen, som vi kallade henne, hon gick nu bland mina barn och lärde både det ena och det andra i alla de år. Nu ha vi tacken. När dotter min i Bergen går i hatt, så är det kanske det hon Inger gör söderut hon också. Hon har kanske rest till Trondhjem för att köpa sig en hatt, hä, hä!
Isak steg upp och ämnade gå ut. Men nu hade Oline öppnat dörren till sitt hjärta, till sitt svarta inre, ja, hon utstrålade mörker och tillstod, att ingen av hennes döttrar var uppsliten i ansiktet som ett eldsprutande rovdjur, kan man gärna säga, men de fick väl duga i alla fall. Det var inte alla, som hade handlag med att ta livet av barn. — Nu är det bäst du aktar dig! ropade Isak, och för att göra sig solklart förstådd tillade han: Ditt satans kvinnfolk! Men Oline aktade sig inte. Hä, hä, sade Oline och satte näsan i vädret och antydde, att det verkligen var att missbruka harmyntheten att gå med den som visst folk. Det fick vara måtta på allt!
Isak var rätt glad att äntligen slippa ut ur stugan. Och vad annat hade han att göra än skaffa Oline skor? En nybyggare i skogen var inte i den lyckliga ställningen, att han kunde lägga armarna i kors och säga till sitt tjänstefolk: Gå! En så oumbärlig hushållerska, hon var i säkerhet, vad hon än sade eller gjorde.
Nätterna äro kyliga och månljusa, myrarna frysa till, så att de nätt och jämnt bära en karl, om dagen tinar solen åter upp dem igen och gör dem oframkomliga. Isak går ned till bygden en kylig natt för att beställa skor åt Oline. Han har med sig två getostar till fru Geissler.
