Han uträttar sitt ärende hos skomakarn, och fru Geissler har nu rest härifrån, så han säljer sina getostar till handelsmannen. Sedan beger han sig på hemväg på kvällssidan. Det fryser på mer och mer, så att det är lätt att gå, men Isaks gång är tung. Gud vet, när Geissler nu kom igen, när hans hustru hade rest, kanske kom han aldrig igen. Inger var borta, tiden gick.
Han går inte in till Bredes nu på återvägen heller, nej, han tar en omväg vid Breidablick och går förbi. Han vill inte tala med folk, han vill bara gå. Ännu står Bredes kärra där, månntro den skall få stå där? tänker han. Nåja, envar har sitt! Nu har han ju själv — Isak själv — både kärra och skjul till den, men är för den skull inte bättre ställd: hans hem är bara halvt; det var en gång helt, nu är det halvt.
Då han tidigt på dagen kommit så långt, att han ser sitt hem borta i liden, ljusnar hans sinne, ehuru han är trött och förbi efter ett par dygns vandring: där ligga husen, rök stiger upp ur skorstenen, båda småpojkarna äro ute; så snart de få se honom, komma de emot honom. Han går in. I dagligstugan sitta två lappar. Oline reser sig överraskad upp från trästolen och säger: Va — är du redan här!
Hon kokar kaffe på järnspisen. Kaffe? Kaffe!
Isak har nog lagt märke till det förut: när Os-Anders eller andra lappar ha varit här, kokar Oline kaffe i Ingers lilla kittel en lång tid efteråt. Hon gör det, när Isak är i skogen eller på åkern, och när han oförhappandes kommer på henne och ser det, tiger han. Men han vet, att han för varje gång blir en getost eller en ulltott fattigare. Därför är det bra gjort av Isak, att han inte tar Oline mellan fingrarna och klämmer ihjäl henne för hennes nedrighets skull. På det hela försöker Isak i sanning att bli en bättre och bättre människa, vad han nu har för tanke med det, antingen han gör det för husfridens skull, eller han hoppas, att Gud skall fortare ge honom Inger tillbaka på så sätt. Han har fallenhet för grubbel och övertro, till och med den bondeslughet han har är oskulds-
