Halvvägs dit ned har nu nästa nybyggare slagit sig ned. Han var väl förmögen, efter han haft timmermän från byn att uppföra huset åt sig och dessutom lejd hjälp att plöja upp en bit sandmyr till potatisland. Han gjorde föga eller intet själv. Mannen var Brede Olsen, länsmansbiträde och fjärdingsman, en man att vända sig till, när doktorn skulle hämtas, eller när prästfrun skulle ha sin gris slaktad. Han var ännu inte trettio år men hade fyra barn att försörja och dessutom hustrun, som också var så gott som barn. Med Bredes förmögenhet var det väl inte så mycket bevänt, det inbragte inte mycket att vara faktotum och fara omkring på utmätning; nu skulle han försöka sig på jordbruk. Han hade lånat i banken till sitt hus i ödemarken. Hans ställe hette Breidablick, det var länsman Heyerdahls fru, som hittat på detta präktiga namn åt honom.
Isak skyndar förbi nybygget och ger sig inte tid att titta in. Men det är redan fullt med barn i fönstret, så tidigt på morgonen det än är. Isak skyndar sig, ty han tänker hinna tillbaka så långt som hit på nästa nattföre. Det är mycket en man i ödemarken måste tänka ut och få att passa på bästa sätt. Han har inte så bråttom med arbete just nu, men han är bekymrad för smågossarna, som äro hemma hos Oline.
Medan han nu går, minns han sin första vandring hit upp. Tiden har gått, de två sista åren ha varit långa. Mycket har varit gott på Sellanrå, och en del har varit ont, hå hå, ja ja. Nu hade det alltså blivit ett nybygge till i ödemarken. Isak kände väl igen sig här, det var ett av de ställen han själv hade undersökt på sin vandring, men sedan gått förbi. Det låg visserligen närmare bygden, men skogen var inte så bra. Det var jämn mark, men myr. Jorden var lätt att gräva upp, men svår att dika. Den gode Brede fick nog inte åker bara genom att gräva upp myr! Och vad var meningen, tänkte Brede inte sätta upp ett skjul till redskap och åkdon på ena ändan av ladan? Isak lade märke till att en kärra stod mitt ute på gården under bar himmel.